ordhyss

Jag har skrattat av trötthet, ätit grillad sojakorv med rostad lök och skrivit en berättelse utifrån sorgliga soldatbilder. Låtit Dylan sippra ut genom mitt öppna fönster och glömt att vattna den gula Visbyblomman. Klottrat massa ord på söndagens tidning som jag ännu inte hunnit läsa från början till slut eftersom ordskrattkaffebiljardlångasamtallitteraturdörrknackningarochfikapauser ständigt har en tendens att komma emellan. Plötsligt har jag svårt att ta valet på samma blodiga allvar som jag gjorde för två veckor sedan, svårt att förstå att politiken fortgår precis likadant och är precis lika viktig nu som då. (vad betyder egentligen då?)

Jag befinner mig i världens ände och jordens mitt. Här är det alltid mänskligt liv och outgrundliga ljud, men lyssnar man nogrannt är egentligen tystnaden den enda som talar. Här finns en lång, lång brygga som ackompanjeras av hela mänsklighetens hav och skogens siluetter på andra sidan sundet. Här får väsnkap en speciell innebörd och orden en livsviktig klang.







tillbakablick och framtidstro.

Söndagsförmiddag i Fårösund.
En del av mig har dröjt sig kvar i Murakamis värld, en annan sitter här och snurrar runt en aning tafatt på skrivbordsstolen, lyssnar på musiken som har höjt rösten efter att för dryga timmen sen bara ha viskat fram sina ljud. Den största delen av mig fastnade på Arlanda, rör sig högt uppe i luften någonstans, flyger kanske över Tyskland just nu? Jag undrar om det är ett stort, mjukt molntäcke att blicka ned på idag, om solen bländar en genom de små fönstrena, om luftkonditioneringen får tårna att långsamt domna av.
Jag tittar upp mot det tunna molntäcket ovanför tallarna bredvid mitt fönster. Någonstans där uppe är du. Det är lite svårt att få världen att sitta ihop helt och hållet ibland. Det är lätt hänt att man misslyckas med att foga samman bitarna.  Just nu känns Fårösundbiten oproportioneligt stor i förhållande till övriga världen. Kanske måste det få vara så.

En himmel som tvekar mellan bedövande mörkblått och blygsam sol.
Blommiga påslakan som tyngs ned av ordväxling som tretton års vänskap för med sig.
Valnötskaka, regn, moln, kanske inte solsken men ett sken av det ljus som är viktigast.
Systerstund och broderstund och tårar i ett öga som nog inte var tanken skulle synas.
Snurrande tankar, alltid ständigt jämt snurrande tankar och snurrande världsbild för allt tycks ha en tendens att förändras just nu.

femtioåtta timmar kvar. drygt.

det slutade regna tillslut.

släpp
aldrig
taget.

det är tystnaden som faller, som falnar, inte du.

disharmoni i mötet med lycka, måhända en vilseledande förklaring -
jag låter dig kalla det
vad du vill




precis
vad du vill.

jag vet inte om jag skulle våga
stanna kvar

Att skriva ord som ingen ser i ett rum där alla kan se. Underligt. Kanske precis sådär lagom underligt för att det ska vara nyttigt bra fint att vakna till.
Jag sitter och viftar med tårna där solen möter skuggan med en randig kjol som jag och hanna köpte när vi upptäckte second hand affärer som tolvåringar. Tolvåringar. Jag minns skratten, tygerna, pennorna, de rostade mackorna och utspilld oboy, till och med telefonsamtal på tunnelbanan minns jag. Just just nu står allting stilla trots att det rör sig så himla fort. Jag gömmer mig där (jag tror) att ingen ser men jag ser allt. Grannar som kommer och går, låser dörr med frisyr som alldeles nyss vattenkammats framför spegeln och solglasögon tänkta att passa till jeansen som just idag är ljus med slitna partier på. Andra grannen hejar glatt på takläggaren samtidgt som två tanter en rullator två baskrar varma kluckande skratt passerar. Det är maj, sexton grader nästan i alla fall, jag sitter på min balkong och om en månad är vi fria,om fem veckor är vi på väg ut i ett för oss ännu oupptäckt östeuropa och om två dagar befinner vi oss i smålands skogar. Sista dagarna med gänget. En b-film från åttiotalet eller vår verklighet. Jag tror inte jag orkar vänta på svar.
Mitt tålamod har börjat bli knapphänt och nuet präglas av framtidsdrömmar. Undrar om jag någon annan vår i mitt liv har varit så förvirrad lycklig trött förväntansfull levande förut?

Blommiga tygar, leenden, ett skratt från rummet bredvid. Trädgårdsblommor på bordet, förväntningar i fickan och en sol som långsamt börjat leta sig fram igen. Skogspromenad med en kär vän och att cykla igen. (cyklar och att kunna cykla är egentligen otroligt fascinerande har jag börjat inse nu). Trots att askmolnet gav upp för flera veckor sedan nu kan jag inte sluta irritera mig på att flygplanen låter. Det är rätt onaturligt med bullrande saker i luften. Om man tänker efter.
Maj 2010.

Jag skrämmer mig själv. Vet inte var jag tog vägen i virrvarret av att göra listor, breda leenden, prestationskrav.
Botar trötthetens akuta plågor med kaffesus.
Tystar tillfälliga tårar med många ord.
Jag orkar inte riktigt andas hela vägen ut.

Jag har druckit te ätit yoghurtmüsli världens godaste valnötbröd och nötter med min bästaste sara. Och jag har skrattat, tänkt och morgonregnet har gått över till sol. Har lånat böcker om länder i Öst och en och annan tidning som jag ska drömma mig bort i. Snart. Bibliotekarien frågade mig om jag skulle ut och resa och jajaJA! jag ska ut och resa. Om två månader bär det iväg och det börjar nog bli på riktigt nu. I onsdags drack vi kaffe lutade mot röd husvägg i sol och kanske är det just precis exakt så som vår sommar kommer att bli. Fast antagligen helt annorlunda. Jag vet ingenting.

Denna vecka har varit lång. Fylld av ansökningar, skrivkramp, trötta tårar, telefonsamtal, lejonutklädsel, snälla vänner och ett knastrande dansgolv. Filosofisk feminism och springa i skogen och ÄNTLIGEN frukost med sara. Om två veckor är jag och syster min i vackraste Skåne och i tisdags gjorde mina fina föräldrar mig lite rörd.

Filosofin kallar på mig även om jag inte alls kallar på den. Jag tänker att om jag bara är duktig och gör klart den så jag kan gå ut i solen som nästan är där sedan eller brygga kaffe och läsa min bok.

Snälla människor är nog det vackraste som finns.

Kram!

Solen skiner och när jag kom in upptäckte jag att jag hade varit ute i två och en halv timme. Långpromenad längs vattnet, i skogen, med åsyn av en söt pojke med röd mössa och hans pappa sittandes på en uppdragen brygga på stranden. Det gjorde mig oproportionerligt glad för att det var så himla fint. Sedan sopade jag gatan utanför vårt hus bara för att jag längtade så mycket efter att våren skulle komma ännu lite längre att jag tyckte det var lika bra att hjälpa den lite på traven. Och mitt i det framtids-resor-omvärldsprat ute på gatan. Jag var glad när jag kom in. Fikade med bror och var fortfarande glad. Sedan kom musiktrassel som gjorde att jag fastnade vid datorn vilket kan göra en hopplöst matt. Men. Solen skiner, bror min är snäll och jag fick just ett väldigt långt mejl som gjorde mig mycket glad.

Igår skrattade jag så mycket att det gjorde ont i varje känd och okänd muskel som finns i magen. Sicken tur att jag hann med även det detta lov.

Det är tur att mamma har en sådan där bra kalasväska där allting man behöver finns, precis som i vareviga barnprogram. Näsdukspaket som aldrig tar slut exempelvis. Jag lyckas inte vara en god miljövän längre för min pappersförbrukning har blivit helt kolosal av denna kolosala förkylning. Och en vecka med lock för örnen börjar få mug att känna mig en aning bortkopplas från verkligheten. Då och då funderar jag över om olika ljud verkligen ska låta på detta sätt eller om de förvrängs innan de når in i mina öron. Jag undrar hur många belgiska kypare jag har skrämt med rosslig röst som stundom blir till små hemska pipanden. Smått absurt.

Idag har jag bakat bröd för första gången på flera månader. Gått långpromenad och sett många blommor och en väldigt glad hund som såg snäll ut trots att jag började fundera på hur det skulle känns om den bet mig i benet. Så många skumma tankar. Hunden såg ju faktiskt fantastiskt snäll ut. Jag kom hem, bakade ut bröden och klippte mönster i bullarna innan jag bryggde kaffe i köket. Belgist kaffe på Parisliknande caféer i all ära, men bryggkaffe hemma är någonting speciellt. Särskilt efter en veckas frånvaro.

Nu sitter jag med sanslöst mycket ord framför mig och blir lätt förvirrad. Lyssna på Simon & Garfunkel, planerar biobesök och ser fram emot att bege mig till en bar med mina två kära kompanjoner ikväll. Bra. Mycket bra. Om tre veckor får vi sätta på oss våra studentmössor. Det är himla bra det med.

Det är grått ute. jag återupptäcker Martha Wainwright vars röst är alldeles särskilt fin, för ett ordlöst slagsmål med min ipod och känner hur det gör ont i halsen (jag hade hellre velat ha den rispiga halsrösten från måndagsnatten som jag till min förvåning insåg tillhörde mig själv, hellre det än sliten hals som sätter sig på tvären i protest).
Måndagen var fantastiskt underbart jättebra. Tisdagen var fin. Igår sov jag tolv timmar och hamnade under eftermiddagen i ett läge där jag höll på att börja gråta för att jag avr så trött. Instabil natur.
Om två dagar är vi på plats i Belgien och får träffa systern igen. Imorse kom bror hem och jag hann beundra en egentryckt kompanitröja och bli glad i magen innan han försvann iväg igen. Har jag tur kommer han hem snart så vi kan se på  mitt på dagen film och göra ingenting. (eller spela gammelgäddan som vi alltid gjorde när vi var små och någon av oss var sjuk. jag har för mig att olle brukade vinna, eller så var det bara för att det var hans favoritspel? dock känner jag mig mindre sugen på fiskbullarna som vi brukade äta när spelet var slut. inte alls sugen faktiskt)

I tisdags drack vi kaffe tätt, tätt lutade mot varandra på en bänk med rosa filt över. Solen försvann efter en stund, men sitter man i mitten håller man sig alltid varm. Och i måndags befann jag mig i extas, kanske är det bland det finaste att befinna sig i. Åtminstone ibland. Och Molly har rätt - jag borde passa påa tt vara i skolan. Varje dag. Strunta i skrikande hals och förvirrad kropp. Det är inte långt kvar nu och det är så fruktansvärt fint det här. Jag ler när jag tänker på det. Jag tror att jag skrattade mig fram.

Det är svårt att stå upp när ens pelare faller.
Känslostorm.
Realitetsstorm.
Avsaknaden av varm solstorm som sveper in oss i mjukt täcke.
Plötsligt kände jag mig trött på att stå upp, att le mot okänt ansikte som vände sig bort.
Det är så många händer som famlar här omkring, jag orkar inte ta in mycket mer.
Ändå hörde jag mig själv säga att allting blir finare och finare. Det är som vackrast nu sa jag. Jaha. Då är det väl så det är. Visst är det så.
Men
(jag börjar tröttna på det ordet i sammanhang som dessa, ändå återkommer jag till det)
utsikten är desto vackrare när vi delar den än när alla faller. En efter en.

"Jag ska alltid älska dig
Det håller jag fast vid när jag nu
släpper taget"

Min kropp är trött av badminton skrivkramp och dålig sömn. (Och jag måste säga att det gjorde mig fånigt glad på ett sådant där ologiskt sätt när du sa att du var för glad för att sova. Jag är inget fan av sömnlösa nätter, men det är alltför ofta som förklaringar till dem är motsatsen till skimrande.) Stundom är skrivkramp bland det vackraste som finns, men för tillfället är jag tveksam. Jag hade hellre gjort mina handmuskler utmattade av nattlig poetik och fantasifärder till gatan på andra sidan. Jag får jobba på det.
Annika Norlin sjunger i köket och jag minns en augustikväll när jag stod och grät av lycka världsordningen kärlek hopplöshet jag vet ärligt talat inte vad - framför en scen med vackra människor omkring mig. Och jag minns när jag fick Säkert! skivan av min bästa vän och lät den gå på repeat i mitt rum tusen gånger om utan att någonsin tröttna. Det blev sommar och jag lyckades förhäxa både pappa och bror med texterna och vi satt kvar i bilen med motorn av. Tysta. Väntade in låtens slut. Några sekunder av magi där ingen vet hur man ska bryta spänningen som darrar i luften. Skåne, sol och ösande regn. De salta tårarna och så leendena som spatserade längs med den nyklippta gräsmattan med lite för mycket mossa och alldeles lagom övergödslad med sprittande medmänsklighet. Bara fötter med streck av ergonomiska sandaler bredvid mina som börjat glömma hur skor mot huden egentligen känns.

Inspirerad av Khemiris bokprat lekte orden myrornas krig i mitt huvud (utan våld förstås, mina myror är pacifister, givetvis är de det när den verkliga världen har en tendens att vela braka samman där utanför). Jag funderade över att böcker är bland det finaste som finns må hända samtidigt som det vred sig av annalkande glädje inom mig för att den fulländade högstadietrion var på turné igen.

Imorse lyssnade jag på Sture Alléns Dansorkester och såg livet från den ljusa sidan. Tänkte ordfläta och textnät och kanske även på de fina skratten som väntade innanför. På vägen hem hade DN-huset börjat kläs in i dimma och jag var rädd att synen skulle bli mycket suddigare. Men än så länge ser jag genom dimman. Det gör mig glad.

Jag längtar efter vän i Tyskland, vän i London och värmen som jag inte vet var den är. Och så läser jag om Buddha som säger att jag skulle vara lyckligare om jag inte längtade utan befann mig i nuet. Kanske har han rätt. Men jag och S har en förmåga att romantisera både dag och morgondag och på något vis trivs jag ändå rätt bra med det. Just nu är det ord överallt, så pass många att jag börjar riskera att inte alls se dem. Suddigt. Vackert. Och i mina drömmar är det så himla många människor att jag blir än mer förvirrad.
Kanske är det den där världsrotationen igen. Kanske.

Bara för att det här är ungefär det finaste som finns och solen har skinit hela dagen och jag har sovit tio timmar och boken jag läser har ett så väldigt fint språk. Dessutom har jag pillat på en gammal systemkamera idag och druckit gott kaffe lutad mot en färgglad vägg och insett att m och jag inte har långt kvar med projektet nu. Ungefär så är det.

Jag har börjat drömma så underliga drömmar. Övergrepp. Bristande moral. Möjligtvis. Jag ser mig själv utifrån, ur ett fågelperspektiv, samtidigt som jag är fullkomligt närvarande och delaktig i vad som sker. Vad som händer rent konkret lyckas jag på mornarna inte erinra mig. Tur kanske. Jag minns att jag låg på marken och att hela mitt ansikte var täckt av utrunnen mascara som i själva verket mest liknade bläck som runnit över hela ansiktet. Jag vet att jag sågs som offer, men samtidigt kände mg skyldig, som att jag visste att jag på sätt och vis varit delaktig och gjort någonting fel, skadat en annan människa. Skyldig. Utan att veta vari skulden ligger. Men jag förstår inte. Kisar med ögonen i funderingen över hur det kan appliceras på verkligheten. Som om jag har missat något. Som om jag har gjort en annan människa fruktansvärt illa utan att ha förstått det. Drömmarna skrämmer mig på ett avlägset plan just för att jag vaknar utan att känna rädsla. Utrunnet bläck och bortträngda tårar. Och jag som tänker att jag nog är rätt lycklig ändå.

För jag sitter med min pippimugg bredvid mig och himlen är blå. Idag har jag gått på blöt asfalt utan lömsk isbildning och bländats av solen så att allt jag såg var ljus. Och en siluett en bit längre fram. Om tre månader väntar friheten och i min ytterst temporära och föränderliga önsketankarverksamhet befinner jag mg på ett tåg i öst. Det känns vackert. Och igår firade internationella kvinnodagen hundra år. Kvinnokamp och vackra leenden.

Inatt kom jag hem med ett växande leende på läpparna och kände mig så löjligt underbart glad. Vår kväll blev inte som vi hade planerat från första början, men istället blev den så himla fin. Och jag fick komma hem till mitt kök som var tyst på det sättet det bara kan vara när tre stycken i huset sover på en annan våning och bara man själv är vaken, så tyst var det när jag satt i mitt fina kök och åt rostad ostmacka, tänkte liet på indien och vietnam och skrev på ett stort kuvert som hade anlänt. Jag gillar att gå och lägga mig med den där varma, glada känslan i kroppen. Att vakna för att solen skiner in i rummet och inse att känslan finns kvar där.

Samtidigt kom jag att tänka på hur många bra saker det finns som gör mig glad. Kaffe såklart, svart-vita sextiotalsfilmer,röd-grön-gul-brun akvarellfärg, kylskåpspoesi, de andra filmerna också förresten, fina människor med många skratt och många mörka samtal som också får finnas där, självinsikt, alla böckerna, poesin, orden!, den gamla the ark musiken och minnena av att vara på sin första konsert en sommarnatt i skåne när det just har slutat regna och sjunga med i calleth you cometh i, bra sms, snälla människor - jag sa det visst men det är det alla viktigaste ju, och ameliemusiken. Den är snäll.

Nu har jag just läst "Vem ska trösta Knyttet?" som jag lyckligtvis inhandlade på bokrean. Att bygga en egen boksamling står också på min fina glädjelista. Och snart, alldeles snart, ska jag bege mig in mot staden och träffa mitt ständiga glädjeämne.

Idag såg jag en buss med destinationen buss och kram. Och igår såg jag en kille som gick runt med en kastrull på huvudet. Tittar man efter den finns spänningen i vardagen där. Vi klagar på avsaknaden av den, men i själva verket är det vi som inte ser. Och det är klart det att det är svårt att se när man aldrig tittar.
Just nu håller jag på att snörja in mig i ett liv som jag skapar, kanske fortsätter skapa, kanske blir en del av, kanske trasslar till alldeles för mycket för att lyckas komma både in i det och sedan ut igen, men just nu för stunden håller jag i alla fall på att låta en någon som för tillfället är en ylva ta över min tankeverksamhet. Häromkvällen kände jag nästan hennes tankar, Ylvas känslor när jag rörde mig i huset. Än så länge förstår jag inte riktigt varför hon gör som hon gör, men min sympati är på hennes sida. Kommer alltid vara på hennes sida. Det är ett hopplöst underbart irrationellt fall - att snärja sig in i ett liv som i det reella inte ens existerar.

Det finns så många fina skratt här i närheten. Och så många leenden att fånga som jag stundom blir rädd att inte hinna ifatt. Men så är det de vackraste också, de som kanske inte ens befinner sig i rörelsens centra för att ett skratt ska uppstå, och det är också de jag önskar att jag skulle hinna ifatt. Kanske allra mest dem, men hjällösheten kryper över mig, intar min kropp och jag vet inte hur jag ska gå till väga.

Snöstorm, blåbärsgrottor och uppvärmd kanel. Kaffe, ord och tända ljus.
Och så värmen från er.
Skratten.
Framtiden som inte så länge till kan betraktas som framtid.

Igår trotsade jag snökaoset men kom tillbaka igen. Såg vacker italiensk film från sjuttiotalet och ville inte se fyrverkerier utanför.
Målarfärg.
Och nya ord.

Jag rör till allting här, blandar orden, slår samman korta sekvenser, men låt mig ändå slå ett slag för vardagsromantiken.

Jag tror inte att pansarvagnar kan skapa fred. Förlåt, men jag kan inte tro på det. Och ja, jag är naiv, jag gråter framför Hiroshima bilder på film och Haiti berättelse i tidningen utan att komma med en lösning. Jag är naiv me jag tror att naiviteten är en förutsättning för att leda in världen på en fredligare väg.

Mannen med gitarr - jag tror att jag skulle vilja träffa honom. Se honom i ögonen. Kanske är det mitt svar?