Philippe Petit
Idag har jag ätit lakritsklubba och lett mig igenom en och en halvtimmes Man on Wire. Människor som ser det vackra i vardagen - det är fantastikst.
Fullständigt fantastiskt, jag kan inte komma ifrån det. Och det leendet, lyckan, upphöjandet av poetiken som strålar, jag rös i hela kroppen.
Fullständigt fantastiskt, jag kan inte komma ifrån det. Och det leendet, lyckan, upphöjandet av poetiken som strålar, jag rös i hela kroppen.
tunnelbanerapport för avlägsnade
Du sitter på tunnelbanan. En tunnelbana som faktiskt inte alls är försenad trots smältsnö, plötsliga minusgrader och överbefolkning. Du sitter på tunnelbanan som inte alls är sen, men du har ju faktiskt betalt för dig till skillnad från dagens ungdom som hoppar över spärrarna utan att blinka och trots att du just har fyllt 65 och har en alldeles för låg pension eftersom finanskrisen har kapat dina besparingar. Dessutom är det rätt trångt här, sätena är smala, slitna, intorkade tuggummin pryder de dammiga tygöverdragen, men nej - du klagar inte, inte alls, skulle inte komma på tanken. Du betalar din skatt trots att den är alldeles för hög, visserligen har den sänkts, till bekostnad på den allmäna sjukvården och stadens kulturliv visserligen men det bryr du dig inte så mycket om eftersom de, de där i utkanten som du väljer att inte se, antagligen inte är vidare intresserade av ett brett kulturliv ändå, men du betalar din skatt till en tunnelbana vars säten faktiskt sitter väldigt tätt och vars utrymme fylls av mobilpratande ungdomar, läckande hörlurar och hungriga hemvändare. Ett par trasiga män går på i dörren ett par säten bort och spelar dragspel, sjunger med glättig stämma du inte alls har bett om att få höra och du trycker irriterat den gröna handväskan med låtsatsskinn lite närmare kroppen och tänker att det får räcka nu. Du vill i-n-t-e höra dragspelsmusik, du vill komma hem på ett smärtfritt sätt utan att besväras av ljud som du inte har beställt och röster som inte är dina. Du skulle aldrig klaga. Givetvis skulle du aldrig klaga. Givetvis inte. Det skulle vara för din man som frånvarande tuggar på fläskkotletten där hemma möjligtvis, han som hummar till svar och nickar, kanske med ett lätt, upprört grymtande som tillägg när du tittar uppfodrande på honom från din sida köksbordet. Han hör inte. Du vet det. Visst vet du det. Men kanske är det såd et ska vara, kanske är det det som är kärlek. Ett uttjatat begrepp förresten, vem råder över vad kärlek för en annan människa faktiskt är?
Du sitter på tunnelbanan. Himlar trött med ögonen åt dragspelsmännen. Öppnar inte din plånbok. Du har ju faktiskt den nedgående pensionen att skylla på om så skulle ebhövas. Vilket visserligen aldrig skulle behövas. Ingen annan tycks heller vara i närheten av att tänka "bidra med ett par kronor tanken". Du längtar hem. Hem till tystnaden, tomheten, tryggheten. Du sitter på tunnelbanan som visst är i tid, ett par - tre minuter efter tidtabell möjligtvis och du bor ju faktiskt i den kungliga hufvudstaden, men du klagar inte, skulle aldrig komma på att klaga. Din vinterkappa skulle kunna värma lite bättre med tanke på vad den kostade visserligen. Det skulle vara det möjligtvis.
Du sitter på tunnelbanan. Himlar trött med ögonen åt dragspelsmännen. Öppnar inte din plånbok. Du har ju faktiskt den nedgående pensionen att skylla på om så skulle ebhövas. Vilket visserligen aldrig skulle behövas. Ingen annan tycks heller vara i närheten av att tänka "bidra med ett par kronor tanken". Du längtar hem. Hem till tystnaden, tomheten, tryggheten. Du sitter på tunnelbanan som visst är i tid, ett par - tre minuter efter tidtabell möjligtvis och du bor ju faktiskt i den kungliga hufvudstaden, men du klagar inte, skulle aldrig komma på att klaga. Din vinterkappa skulle kunna värma lite bättre med tanke på vad den kostade visserligen. Det skulle vara det möjligtvis.
Måndag
Mina drömmar blir till förvirring och nej, jag vet inte vad som är vad längre.
Jag vill inte bara se världen, jag vill uppleva den.
Men det finns band, starka sådana. Jag tror inte att det handlar om att jag är rädd för hur saker skulle kunna bli utan snarare om att det är så lätt att glömma vad som är viktigt.
Aj. Tankarna gör ont, ändå njuter jag av dem, njuter av att vara här.
Idag kom jag att tänka på när jag var liten och sprang mellan trappan och mitt rum i illfart för att tända lampan och bevisa att det inte fanns några monster där. För samtidigt som jag inte för en sekund trodde att det skulle finnas ett monster där kunde jag inte till fullo hindra att den där skrämmande känslan intog min kropp. Och jag sprang, dundrade upp för trappan. Det fanns aldrig några monster. Jag sov bra när jag var liten.
Nu är jag inte rädd för monster som jag inte vet finns längre. Det är verkligheten som skrämmer och det är verkligheten jag låter mig smekas av.
Det är en sådan underlig livsupplevelse det här. Jag iakttar med skräckblandad förtjusning. Lever med skräckblandad förtjusning.
Skräckblandad förtjusning.
Jag vill inte bara se världen, jag vill uppleva den.
Men det finns band, starka sådana. Jag tror inte att det handlar om att jag är rädd för hur saker skulle kunna bli utan snarare om att det är så lätt att glömma vad som är viktigt.
Aj. Tankarna gör ont, ändå njuter jag av dem, njuter av att vara här.
Idag kom jag att tänka på när jag var liten och sprang mellan trappan och mitt rum i illfart för att tända lampan och bevisa att det inte fanns några monster där. För samtidigt som jag inte för en sekund trodde att det skulle finnas ett monster där kunde jag inte till fullo hindra att den där skrämmande känslan intog min kropp. Och jag sprang, dundrade upp för trappan. Det fanns aldrig några monster. Jag sov bra när jag var liten.
Nu är jag inte rädd för monster som jag inte vet finns längre. Det är verkligheten som skrämmer och det är verkligheten jag låter mig smekas av.
Det är en sådan underlig livsupplevelse det här. Jag iakttar med skräckblandad förtjusning. Lever med skräckblandad förtjusning.
Skräckblandad förtjusning.
jag stannade inte.
Jag kände mig som en dålig människa idag. Och jag ångrade mig, några trappsteg bort ångrade mig och ändå vände jag inte tillbaka. Varför? Kanske för att det instinktivt känns som någonting extra att hjälpa en trasig människa som hamnat i samhällets utkant. Kanske. Fast jag önskar att det inte vore så. Jag önskar verkligen det. Nu vore det att stanna som skulel vara det speciella, inte att inte stanna. Jag stannade inte.
Och här hemma betraktar jag min livsfilosofi och undrar var sanningshalten i den finns om jag ändå aldrig följer den. Det var de där stegen förbi som var så invanda, stegen går alltid förbi, stegen stannar aldrig, men nu borde jag ha stannat. Färdigbredda smörgåsar i väskan som jag inte ville ha. Jag stannade inte och jag undrar om han fryser just nu. Om han är hungrig. Om han har ont. Om han har en tro på världen längre?
Och jag som såg De älskande vid Pont-Neuf igår. Vacker smärta eller kanske ett tecken på att det åtgångna inte enbart är smärta. Jag vet inte. Men jag stannade inte trots att bilderna fanns där i mitt huvud när jag gick därifrån. Några trappsteg bort. Varför inte följa den instinktiva medmänskligheten när den faktiskt finns där?
Och här hemma betraktar jag min livsfilosofi och undrar var sanningshalten i den finns om jag ändå aldrig följer den. Det var de där stegen förbi som var så invanda, stegen går alltid förbi, stegen stannar aldrig, men nu borde jag ha stannat. Färdigbredda smörgåsar i väskan som jag inte ville ha. Jag stannade inte och jag undrar om han fryser just nu. Om han är hungrig. Om han har ont. Om han har en tro på världen längre?
Och jag som såg De älskande vid Pont-Neuf igår. Vacker smärta eller kanske ett tecken på att det åtgångna inte enbart är smärta. Jag vet inte. Men jag stannade inte trots att bilderna fanns där i mitt huvud när jag gick därifrån. Några trappsteg bort. Varför inte följa den instinktiva medmänskligheten när den faktiskt finns där?
Experimentella intryck
Vissa stunder fastnar man i att betrakta allting utifrån. Istället för att vara där, mitt i allt, där man egentligen är, flimrar allt förbi som ett teveprogram. Jag brukar tänka på det där barnrpogrammet som inleddes med musik och så snurrade staden förbi innan de stannade och zoomade in så att man hamnade mitt i ett ögonblick där någonting hände. I den situationen hamnade jag idag. Gång på gång. Åkte med tunnelbanan över Tranebergsbron och hamnade mitt i någons vardagsrum för en mikrosekund. Halvsov vid middagsbordet och såg in i grannens liv.
Fel.
Jag såg inte alls in i grannarnas liv. Självklart gjorde jag inte det. Men mina tankar lämnade den verkliga vardagen och började fundera över vad som händer några meter bort. Några avlägsna meter bort kring det man ser men inte vet någonting om.
Och så tänkte jag på dem som jag tycker så otoligt mycket om. Att ens liv på sätt och vi känns som att de är desamma men samtidigt som att de befinner sig på ett sådant oerhört avstånd. Olika liv. Samma liv. Era leenden. Som jag drömmer om. Ibland.
Igår låg jag på min säng med tända ljus, musik, läste författarintervjuer, abstrakta dikter och skrev. Allting kändes så självklart då. Som att inga frågetecken fanns.
På natten, jag befann mig framför en scen i strålkastarljus med exprementell musik. I mitt huvud var allting dikter, poesi som växte fram och jag hann inte med. Men jag tyckte om det. Och på sätt och vis ville jag stanna där. Där. Där jag inte förstod var någonstans jag var.
Fel.
Jag såg inte alls in i grannarnas liv. Självklart gjorde jag inte det. Men mina tankar lämnade den verkliga vardagen och började fundera över vad som händer några meter bort. Några avlägsna meter bort kring det man ser men inte vet någonting om.
Och så tänkte jag på dem som jag tycker så otoligt mycket om. Att ens liv på sätt och vi känns som att de är desamma men samtidigt som att de befinner sig på ett sådant oerhört avstånd. Olika liv. Samma liv. Era leenden. Som jag drömmer om. Ibland.
Igår låg jag på min säng med tända ljus, musik, läste författarintervjuer, abstrakta dikter och skrev. Allting kändes så självklart då. Som att inga frågetecken fanns.
På natten, jag befann mig framför en scen i strålkastarljus med exprementell musik. I mitt huvud var allting dikter, poesi som växte fram och jag hann inte med. Men jag tyckte om det. Och på sätt och vis ville jag stanna där. Där. Där jag inte förstod var någonstans jag var.
tanketörn
Som att skriva i hemlighet. Mitt i offentligheten. En skönet i det med mån tro?
Jag funderar en del över den. Strävan efter skönheten. Sättet vi lever våra liv på. Och hur mycket vi tvingar våra sinnen och våra kroppar till. Trots att de ju är de enda vi har. Aj. Plikttrogenheten får sig en törn, självkänslan i vibration och lyckan i crescendo. Varför förhindra det vi egentligen vill nå?
På nätterna drömmer jag om min verklighet. Som om jag inte kunde få nog av den på dagarna. Kan tycka att det vore fint att drömma om någonting helt annorlunda, någonting som inte bär på en enda likhet med det som jag ägnar mina dagar åt. Om logistiken nu skulle säga att det enbart är ett liv som vi lever vore det rätt spännande att under nätternas fantiserande få en inblick av någonting helt annorlunda. Vardagsspänning? Jag ser det som någonting intressant.
Innan jag somnar sena kvällar växer scener, dikter, underliga hsitorier fram i mitt huvud. De ter sig så självklara, känns som en så stor del av mig. Ändå så tar de sig inte därifrån. Jag undrar hur många samlingsverk som har skrivits i mitt huvud men aldrig kommit i närheten av att fästas på papper. Pennan rör sig mot mig, men det som om nätterna, under alla promenader, tunnelbanefärder, finns i mitt huvud slår sig aldrig samman med den. Andra ord kommer ut men inte de. Förpassade till tankevärlden? (Kanske skulle man stundom vilja vara det. Bäddas in i tankarna, styra varje steg. Och bromsas in av varje steg. Tumlas runt, kastas, landa hårt, kanske inte landa alls. Men ändå, skyddas av tankevärlden. Fast inga känslor i realitet eller sånger med äkta klang. Tankevärlden skulle nog kunna plåga ännu mer än den i sina skarpaste törnar gör nog. Jag tar tillbaka det.)
Texterna som skrivs i tankarna. För att återgå till dem. De känns så mycket mer självklara än orden som fästs på papper när de formuleras. De hamnar rätt direkt och virvlar inte iväg. Betyder någonting. Men är kanske inte gjorda för pappersform?
De kvarvarande.
I ordens förirrelse blir betraktelsen stundom alldele för lång. Jag funderar på om man ska vattna en hyacint. Och det borde väl vara självklart, inte ens en hyacint kan väl leva på ingenting alls? (Det är tur att det är omöjligt att göra det. Och att en hyacint ens i mina tankar skulle kunna det. Den självständigheten, i min väld smärtar den. Som den som ligger på den hårda, kalla asfalten och ler med tomma ögon, mumlar förskrämt att ensam är stark. Det håller inte.)
Jag funderar en del över den. Strävan efter skönheten. Sättet vi lever våra liv på. Och hur mycket vi tvingar våra sinnen och våra kroppar till. Trots att de ju är de enda vi har. Aj. Plikttrogenheten får sig en törn, självkänslan i vibration och lyckan i crescendo. Varför förhindra det vi egentligen vill nå?
På nätterna drömmer jag om min verklighet. Som om jag inte kunde få nog av den på dagarna. Kan tycka att det vore fint att drömma om någonting helt annorlunda, någonting som inte bär på en enda likhet med det som jag ägnar mina dagar åt. Om logistiken nu skulle säga att det enbart är ett liv som vi lever vore det rätt spännande att under nätternas fantiserande få en inblick av någonting helt annorlunda. Vardagsspänning? Jag ser det som någonting intressant.
Innan jag somnar sena kvällar växer scener, dikter, underliga hsitorier fram i mitt huvud. De ter sig så självklara, känns som en så stor del av mig. Ändå så tar de sig inte därifrån. Jag undrar hur många samlingsverk som har skrivits i mitt huvud men aldrig kommit i närheten av att fästas på papper. Pennan rör sig mot mig, men det som om nätterna, under alla promenader, tunnelbanefärder, finns i mitt huvud slår sig aldrig samman med den. Andra ord kommer ut men inte de. Förpassade till tankevärlden? (Kanske skulle man stundom vilja vara det. Bäddas in i tankarna, styra varje steg. Och bromsas in av varje steg. Tumlas runt, kastas, landa hårt, kanske inte landa alls. Men ändå, skyddas av tankevärlden. Fast inga känslor i realitet eller sånger med äkta klang. Tankevärlden skulle nog kunna plåga ännu mer än den i sina skarpaste törnar gör nog. Jag tar tillbaka det.)
Texterna som skrivs i tankarna. För att återgå till dem. De känns så mycket mer självklara än orden som fästs på papper när de formuleras. De hamnar rätt direkt och virvlar inte iväg. Betyder någonting. Men är kanske inte gjorda för pappersform?
De kvarvarande.
I ordens förirrelse blir betraktelsen stundom alldele för lång. Jag funderar på om man ska vattna en hyacint. Och det borde väl vara självklart, inte ens en hyacint kan väl leva på ingenting alls? (Det är tur att det är omöjligt att göra det. Och att en hyacint ens i mina tankar skulle kunna det. Den självständigheten, i min väld smärtar den. Som den som ligger på den hårda, kalla asfalten och ler med tomma ögon, mumlar förskrämt att ensam är stark. Det håller inte.)
livs levande negationer
Nätterna. Ligger vaken i sängen och längtar efter att vila, efter att få sova.
Jag börjar tro att livet är fyllt av ständiga negationer, jag vilar men längtar efter att vila, dricker kaffe samtidigt som jag längtar efter att sitta på just det där caféet och dricka kaffe. Tankarna är motsägelsefulla, absurda, drömska. En aning spännande också mån tro.
Mina tankar och min kropp lever stundom två olika liv förtillfället. Vid en närmare anblick förstår jag mig nog inte på något av dem, men tonerna av musik får mig att släppa allt det där irrandet, dimman som är den ständiga följeslagaren.
Nätterna. Dagarna. Jag vet inte riktigt vad som är vad längre.
Andetagen hörs högre och högre, mjukare, dovare, snabbare ju längre tid som går. Som en melodi.
Just det. Som en melodi, kanske var det ordet jag sökte min vän.
Jag börjar tro att livet är fyllt av ständiga negationer, jag vilar men längtar efter att vila, dricker kaffe samtidigt som jag längtar efter att sitta på just det där caféet och dricka kaffe. Tankarna är motsägelsefulla, absurda, drömska. En aning spännande också mån tro.
Mina tankar och min kropp lever stundom två olika liv förtillfället. Vid en närmare anblick förstår jag mig nog inte på något av dem, men tonerna av musik får mig att släppa allt det där irrandet, dimman som är den ständiga följeslagaren.
Nätterna. Dagarna. Jag vet inte riktigt vad som är vad längre.
Andetagen hörs högre och högre, mjukare, dovare, snabbare ju längre tid som går. Som en melodi.
Just det. Som en melodi, kanske var det ordet jag sökte min vän.
tanke
Det finns drömmar som är större än andra. Och tankar som bara irrar omkring.
Men irrandet kan vara rätt vackert ibland.
Men irrandet kan vara rätt vackert ibland.
Flicka i gul regnjacka
Jag funderar på möten. Tämligen pretentiöst, jag vet, eller nej. Jag vet det inte. Tankarna är väl det enda som är ärligt, det är sedan när vi börjar prata som allt kläs i ett vackrare skimmer.
Vi pratar med varandra, pratar, lägger ord på ord, men hur många av dessa skulle egentligen kunna liknas vid ett svar, byggas vidare till ett samtal? Nickar jakande till mannen mittemot som berättar om sina komplikationer, mular ett vagt ja och skänker sin egen livsberättelse som svar. Hur ser du på mannen som pratar till dig? Hur mycket av honom ser vi egentligen och hur mycket placerar vi där?
Han går in på den skymmande scenen, plockar fram sin penna, ett litet anteckningsblock, osynligt för den långt bort, förflyttar sig i en minimal cirkel och backar sedan tillbaka till sin plats. Den iakttagande. Den som finns utan att deltaga. Vem frågar efter hans berättelser?
Kanske är det inte så ofta som vi faktiskt möts. Just därför kan jag vara så löjligt fascinerad av vad ett möte faktiskt är. Vad vi skapar det till.
Jag tyckte de skrek och skrek från scenen utan att säga mer än lågmält, vardaliga ord. Min kropp skrek också. Smärtnivån överskriden. Det mänskliga tillkortakommandet och bräckligheten som bländar mig från hennes avvaktande ögonkast.
Söndagsminuterna vandrar vidare och jag speglar mig i för stora mammaskor som värmer på ett sätt som bara mammaskor kan. Några trappsteg högre upp ramlar skrumpnande blad ned och lägger sig tillrätta på fönsterkarmen. I min värld tycks de alltid falla, om och om igen, men det finns ständigt lika många gröna blad kvar. Ett vackert mysterium som jag gärna skulle spegla mig i om det gick.
Igår vaknade jag till glada röster i hallen och trötthetens mediokra tycktes ha övergått till bubblande skratt. Fina barn i bokhandeln, leende personer på tunnelbanan, smärtan, fascinationen och skönhet.
Flicka i gul regnjacka. Se den.
Vi pratar med varandra, pratar, lägger ord på ord, men hur många av dessa skulle egentligen kunna liknas vid ett svar, byggas vidare till ett samtal? Nickar jakande till mannen mittemot som berättar om sina komplikationer, mular ett vagt ja och skänker sin egen livsberättelse som svar. Hur ser du på mannen som pratar till dig? Hur mycket av honom ser vi egentligen och hur mycket placerar vi där?
Han går in på den skymmande scenen, plockar fram sin penna, ett litet anteckningsblock, osynligt för den långt bort, förflyttar sig i en minimal cirkel och backar sedan tillbaka till sin plats. Den iakttagande. Den som finns utan att deltaga. Vem frågar efter hans berättelser?
Kanske är det inte så ofta som vi faktiskt möts. Just därför kan jag vara så löjligt fascinerad av vad ett möte faktiskt är. Vad vi skapar det till.
Jag tyckte de skrek och skrek från scenen utan att säga mer än lågmält, vardaliga ord. Min kropp skrek också. Smärtnivån överskriden. Det mänskliga tillkortakommandet och bräckligheten som bländar mig från hennes avvaktande ögonkast.
Söndagsminuterna vandrar vidare och jag speglar mig i för stora mammaskor som värmer på ett sätt som bara mammaskor kan. Några trappsteg högre upp ramlar skrumpnande blad ned och lägger sig tillrätta på fönsterkarmen. I min värld tycks de alltid falla, om och om igen, men det finns ständigt lika många gröna blad kvar. Ett vackert mysterium som jag gärna skulle spegla mig i om det gick.
Igår vaknade jag till glada röster i hallen och trötthetens mediokra tycktes ha övergått till bubblande skratt. Fina barn i bokhandeln, leende personer på tunnelbanan, smärtan, fascinationen och skönhet.
Flicka i gul regnjacka. Se den.
Ljuslyktor, flykten och en flicka i Malaysia
Jag drömmer mig bort. Tror inte att jag flyr världen utan att jag försöker röra mig närmare den. Cirkulera kring det som skulle kunna vara kärnan, kärnan av det som betyder någonting.
Teaterbaren får mig att undra var alla dessa människor är på väg, om lysrörsljuset gör dem - gör oss - lyckliga eller om vi alla enbart irrar omkring på jakt efter det som varit försvunnet så länge att vi inte ens vet när vi förlorade det.
Jag skulle vilja se någonting annat än Sverige. Eller, det är inte Sverige som gör att jag ingenting ser, men jag längtar efter att ta del av någonting som inte alls liknar detta. För några veckor sedan skrev jag brev till en tolvårig flicka i Malaysia. På ett plan förstår jag knappt att Malaysia är ett land som existerar, att hon faktiskt lever sitt liv, tänker sina tankar, där, just nu och i stunden efter denna också. Jag skulle vilja lära mina ögon att se mer när de blundar, det blir så svart nu.
Ljuslyktorna i mitt fönster som aldrig brinner omsluter en darrande låga just nu. De är vackra, jag glömmer bort det ibland. Asha Ali sjunger och i mina tankar är jag på platser där man också skulle kunna vara. Snart. Om man bara vågar. Om man vågar behöver det bara vara en helgs arbete och några teknologiska klick på datorn bort. Om man vågar.
Och jag tänker på en kväll för fem veckor sedan. Då är det tur att ljusen fortfarande briner framför mig. Inför mig.
Teaterbaren får mig att undra var alla dessa människor är på väg, om lysrörsljuset gör dem - gör oss - lyckliga eller om vi alla enbart irrar omkring på jakt efter det som varit försvunnet så länge att vi inte ens vet när vi förlorade det.
Jag skulle vilja se någonting annat än Sverige. Eller, det är inte Sverige som gör att jag ingenting ser, men jag längtar efter att ta del av någonting som inte alls liknar detta. För några veckor sedan skrev jag brev till en tolvårig flicka i Malaysia. På ett plan förstår jag knappt att Malaysia är ett land som existerar, att hon faktiskt lever sitt liv, tänker sina tankar, där, just nu och i stunden efter denna också. Jag skulle vilja lära mina ögon att se mer när de blundar, det blir så svart nu.
Ljuslyktorna i mitt fönster som aldrig brinner omsluter en darrande låga just nu. De är vackra, jag glömmer bort det ibland. Asha Ali sjunger och i mina tankar är jag på platser där man också skulle kunna vara. Snart. Om man bara vågar. Om man vågar behöver det bara vara en helgs arbete och några teknologiska klick på datorn bort. Om man vågar.
Och jag tänker på en kväll för fem veckor sedan. Då är det tur att ljusen fortfarande briner framför mig. Inför mig.
Första sidan.
Framför mig ser jag bilden av tidningsuppslag som diskuterar bloggar. Meningslösheten och ordtorkan. Jag känner mig inte hemma i den världen. Bloggvärlden är en värld så långt från verkligheten. Närmare den. Jag vet inte. Kanske är den just verkligare, för en liten stund kanske den faktiskt tillåts vara det eftersom det är vi själva som målar upp självporträttet. Hur ofta tillåts vi egentligen göra det?
Jag vet inte riktigt vad jag gör här. Det är lättare att gömma sig i offentligheten. Och jag vill inte glömma bort att fästa ord på fler ställen än i mina stundom överarbetade tankar. Orden, de träder fram i olika skepnader på olika ställen, kanske kan de få smyga fram på ett nytt, obemärkt sätt här. Jag tror att det är därför jag skriver det här.
Jag vet inte riktigt vad jag gör här. Det är lättare att gömma sig i offentligheten. Och jag vill inte glömma bort att fästa ord på fler ställen än i mina stundom överarbetade tankar. Orden, de träder fram i olika skepnader på olika ställen, kanske kan de få smyga fram på ett nytt, obemärkt sätt här. Jag tror att det är därför jag skriver det här.
